Drottning Kristina
Visa alla evenemang
Till bords med Drottning Kristina
Oliveriet, Kristinehamn
18:30
Visning med inriktning på Drottning Kristina
Kristinehamns Historiska Museum, Kristinehamn
28 okt. – 28 nov.
I Sverige är Livrustkammaren sammankallande för allt som händer om Drottning Kristina 2026. Klicka här för att komma till den samlingssidan.
Kristinadagen och Fruntimmersveckan
Idag, den 24 juli när denna text publiceras, är det Kristinadagen i Sverige. Dagen är del av den så kallade ”Fruntimmersveckan” som inträffar mellan 18–24 juli, näst sista veckan i juli, varje år. Varför veckan kallas så är till följd av att samtliga dagar (förutom den första) har namnsdagar med kvinnliga namn; Sara, Margareta/Greta, Johanna, Magdalena/Madeleine, Emma/Emmy och slutligen Kristina/Kerstin. I folkmun har Fruntimmersveckan, som varit belagt sedan 1840-talet, också burit med sig talesätten ”Margareta gråter” och ”Greta väter nöten” – detta till följd av föreställningen om att det precis under denna vecka regnar mer än vanligt (”fruntimren håller inte tätt”, brukade man säga och referera till starka känsloreaktioner).
Namnet Kristina är etablerat i almanackan sedan det ursprungliga katolska helgonkalendariet och kompletterades år 1535 med den nordisk/lågtyska varianten Kerstin. Helgonet som givit upphov till Kristinadagen är 300-tals martyren heliga Christiana, också känd som Nino eller Nina. Namnet populariserades redan på medeltiden och landade slutligen hos denna artikels huvudperson, Christina Augusta av ätten Vasa (senare Christina Maria Alexandra).
En unik uppväxt
Kristina föddes den 12 december 1626 på Stockholms slott under en tid av turbulens i Europa. Vid hennes födsel hade stridigheterna, som skulle komma att ta formen av ett europeiskt storkrig, härjat framför allt i det Tysk-romerska riket sedan 1618. Det 30-åriga kriget, som det sedan kom att kallas, har traditionellt betecknats som ett religionskrig mellan katoliker och protestanter eftersom det i många fall var dessa två grupper som ställdes mot varandra. Men att beteckna stridigheterna som endast religionskrig är ett helt enkelt felaktigt påstående då stora politiska ambitioner låg bakom oroligheterna. På det ideologiska planet kan vi dock tala om religionens inverkan på kriget. När Kristina var fyra år gammal år 1630 gick även Sverige med i den väpnade konflikten. Hennes far Gustaf II Adolf, Lejonet från Norden, stupade i slaget vid Lützen år 1632. Vid knappa sex års ålder var Kristina utan far och bara några år senare hölls hon även från sin mor till följd av moderns mentala instabilitet.
Hennes faders död var början på en unik uppväxt för en kvinna i renässansens adelsliv – en förmyndarregering med rikskanslern Axel Oxenstierna i spetsen skulle se till att Kristina undervisades enligt manlig uppfostran. Hon skulle förberedas enligt vad en furste över ett kungadöme behövde lära sig. Hon skulle förberedas på att bli kung, inte drottning i den traditionella meningen.
Kristina fick lära sig om manliga idrotter, ridning och jakt. Hon briljerade i de teoretiska ämnena och fann stort intresse för klassisk filologi, filosofi, matematik, astronomi och teologi. Dessa intressen kommer prägla hennes liv på avgörande vis. Kristina var också ett underbarn gällande språkförmågor. Hon kunde tala och delvis skriva på både franska, tyska, italienska, nederländska, latin, grekiska, hebreiska och arabiska; språk vilka ansågs levande kulturspråk för tiden.
Kristinas bravader fick hennes förmyndare Axel Oxenstierna att utbrista följande inför Riksrådet, ”Hennes Kungliga Majestät låter se specimina över sitt kön o ålder! (…) det vete Gud, hur kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson utan behjärtad o av ett gott förstånd.” Uppenbarligen var han nöjd med sitt eget och lärarens Johannes Matthiæs arbete. Även efter det att Kristina blev myndig vid 18-års ålder och bestred tronen som drottning fortsatte intresset för studierna. Pierre Chanut, en fransk diplomat, beskrev Kristina på följande vis efter att ha mött henne:
Hon talar franska, som om hon var född i Louvren, o latin som sitt modersmål. (…) hon älskar poesi, litteratur o böcker, har en sällsynt andlig spänstighet, en snabb, säker, ovanligt vidsynt uppfattning, är klok o behärskad; energisk i sitt arbete o ständigt i rörelse hänger hon sig helt åt en gammal statsmans eller filosofs sysselsättningar.
Bro blir Christinehamn
För ett ögonblick lämnar vi Kristina och blickar närmare mot Kristinehamns historia.
För den gamla marknadsplatsen Bro, som uppkallades efter gården som låg intill bron över Varnan, var det en någorlunda brokig väg till att få stadsrättigheter. Platsen hade varit en socken sedan 1300-talet, Varnums sn, och på så vis haft betydelse för både den kyrkliga och ekonomiska världen. Järnet fick en allt större betydelse för Bro och 1570 byggdes både hytta och hammarsmedja under Hertig Karl. Denna Hertig Karl blev senare Karl IX och ögnade Bro som ny stad, men ändrade sig därefter och gav stadsprivilegierna till den närliggande platsen Tingvalla, vilket då blev Karlstad.
Bro hamn- och marknadsplats förblev alltså enbart församling under ytterligare några år. Platsen fick alltmer betydelse som uppskeppningshamn för järnprodukter från östra Värmland samt spannmål från Västergötland; därmed ökade intresset för att återigen överväga ge platsen stadsrättigheter. Detta skedde slutligen under Kristinas förmyndarregering år 1642 och stadens namn tog efter Drottningen själv; Christinehamn. Stadsgränserna gick vid staketgatorna och den nya staden hade en befolkning på runt 250 personer. Stadens vapen blev en Bojort, skeppen som fraktade det viktiga järnet, och varför Bojortskopian Christine af Bro tillverkades i moderna dagar.
Det är alltså egentligen inte Drottning Kristina själv som såg till att staden fick sina stadsprivilegier, utan hennes förmyndarregering. Hur som haver gavs staden signifikans under hennes period vid hovet (hon var fortfarande Sveriges drottning trots att hon vid denna tidpunkt inte regerade) samt för att hedra hennes person. Kristinehamn blev ett av världens absolut mest betydelsefulla marknadscentra då det var här världsmarknadspriset på järn beslutades och järnet således distribuerades. Kristinehamn har därmed god anledning att uppmärksamma Drottning Kristinas minne.
Kristina som drottning
Drottning Kristina var tydlig i att hon vägrade giftermål och moderskap eftersom hon inte ville förlora sin autonomi och sin självständighet, vilket i mångas ögon hotade kungamakten. Samtidigt hade högadelns positioner stärkts under tiden för 30-åriga kriget – att stärka kungamakten och säkra tronarvinge blev därför en drivkraft för hennes politiska ambitioner. En av de första åtgärderna var att pådriva en fred till kriget, vilket skedde 1648 och namngavs westfaliska freden. Sverige var nu en stormakt under Drottning Kristinas ledarskap. Genom ett mästerligt politiskt spel där hon demolerade riksrådets och adelns motstånd utsågs hennes kusin Karl Gustav till tronföljare år 1649 och följande år 1650 även till Sveriges arvfurste. Hon hade därmed säkrat Sveriges kungamakt likväl gjort det starkt.
Kristina fortsatte demonstrera för hennes omvärld att hon minsann inte var en traditionell drottning. Hon fortsatte sina studier även efter det att hon bestigit tronen – något som var så pass ovanligt att hennes namn spreds över världen. Man beskrev Kristina som att, ” vad nål o slända var för andra kvinnor, var vetenskapen för henne.” Till följd av hennes vetenskapliga och filosofiska intresse blev Stockholm en högborg för de lärda och tidens framstående vetenskapsmän. Under flera år, från 1646, hade Kristina intensiv förmedling med René Descartes kring filosofiska frågor, sådant att 1649 anlände han till Sverige å hennes inbjudan. Klockan fem om morgonen, tre gånger i veckan, samlades de i Kristinas studiekammare för att diskutera filosofi. Dessvärre skulle Descartes avlida under en influensaepidemi våren 1650 till både Kristinas och Frankrikes förtret.
Descartes var dock långt från den enda ansedda vetenskapsmannen Kristina hade korrespondenser med under hennes tid som regent. Listan av personer kan göras lång, men bland dem fanns filologerna Isaac Vossius, Nicolas Heinsius och Johannes Freinsheimus, historikerna Johan Henrik Boeclerus och Johan Loccenius, bibliotikarien Gabriel Naudé likväl diplomaterna och statsmännen Pierre Chanut, Koenrad van Beuningen, Bulstrode Whitelocke samt Corfitz Ulfeldt och hans maka Leonora Christina. Stockholms slott fylldes därtill av böcker, konstverk och handskrifter både från krigsbyten i kriget och som inköp, vilket gjorde Drottning Kristina till innehavare av ett av Europas då största bibliotek. Därutöver blomstrade medalj- och myntsamlandet.
Som drottning såg alltså Kristina till att regera på sitt vis. Hon var en drivande kraft till westfaliska freden, hon stärkte kungamakten för kommande generation samtidigt som hon såg till att få sina egna viljor igenom gällande kultur, vetenskap och filosofi – något av ett unikum för sin tid.
Kristina och katolicismen
Kristina ville förmodligen inte vara regent överhuvudtaget, trotts hennes politiska skicklighet, utan i stället fokusera på ting som var viktigare för henne. År 1651 började hon skrida till verket för att avsäga sig kronan. Inför riksrådet förklarade hon att skälen för hennes abdikering, ”ännu inte kunde riksens råd upptäcka,” och hänvisar här till hennes önskan att konvertera till katolicismen – något hon alltså kände sig manad att undanhålla för riksrådet. Kristina hade från början planerat att hålla hennes katolska övertygelser hemliga, men fick slutligen ett nej angående detta från jesuitorden.
Drottning Kristina har av hennes samtid beskrivits som likgiltig angående religiösa frågor. Likväl har historieskrivningen menat att konverteringen till katolicismen endast följdes av viljan att leva i Italien utan hinder. Dagens historiker håller inte med om denna felaktighet. Tvärtom menas att Kristina noggrant övervägt hennes livskådning och landat i katolicismen. Hennes möten med Chanut och Descartes hade enligt henne själv givit den första klarheten, ”les premiéres lumiéres,” och tankearbetet med övergången från protestantism till katolicism var en tyst och långsam process under flera års tid. Med tanke på hennes utbildning, fallenhet och intresset för sina ämnen är det tydligt att hon var en stor tänkare i sin samtid, mer än kapabel till förnuftets värld. Angående hennes vilja till Italien anses detta också varit en felaktighet – snarare hade Kristina planerat att bo kvar i Sverige efter tronavsägelsen och hållit sin katolska tro hemlig. Jesuitordens nej gjorde saken klar för Kristina och därför togs beslut om att flytta hennes konstsaker, handskrifter och bibliotek utomlands. 1654 var året Drottningen framförde sin slutgiltiga befallning inför riksrådet och underströk sitt bud att hon, ”tegat alltid om de orsaker, som mig därtill har kunnat beveka (…) rätta orsaken skulle med tiden bli uppenbar nog.”
Enligt svensk lag var det ett stort brott att avsäga sig protestantismen och en än större hädelse att övergå till katolicismen. Kristinas far Gustaf II Adolf hade som bekant ideologiskt stridigt för protestantismens sak, så för hans egen dotter att gå över till ”fiendens” sida fick Kristina att bli dömd som en landsförrädare av både folket och historikerna. Något hon själv också förutsett skulle ske vid hennes abdikering. Kristina stod mellan att följa Svea rikes lag och offra sin livsåskådning eller sin position som drottning; hon såg på hennes beslut som det bästa för Sverige eftersom hon på detta vis höll sig sann med sig själv, samtidigt som hon offrade det personliga intresset för kronan. Folkets glåpord och historiens karaktärsmord till trots menade Kristina att hon utfört en ärofylld handling.
Människorna kan aldrig beundra, aldrig gilla en handling, som de själva är oförmögna att utföra. – Drottning Kristina
Kristina Maria Alexandra
Julaftonen 1654 övergick hon till katolicismen i Bryssel och den 23 december 1655, nästan på dagen ett år senare, anlände Kristina till Rom genom Porta del popolo å Påve Alexander VII stora fröjd. Kristinas färd genom Italien såg Påven till att bli ett firande under en hel månad och hennes trofasthet för katolicismen menade han skulle sätta guldkrona runt hans påvedöme. Vid den första nattvarden i Rom antog hon det nya namnet Kristina Maria Alexandra som en övergångsrit till hennes nya liv.
Folket i Rom öppnade varmt sina armar för Kristina och gav henne namnet regina di Roma, Drottningen av Rom. Hennes stora personlighet och intellektuella förmåga gav aldrig vika vilket yttermera imponerade både folket som Påven – åtminstone oftast. Påve Alexander VII var stundtals besvärad av Kristinas egenhet då hon vägrade falla under samhällets normer för en kvinna i hennes tid. Hon var sannerligen fri i sin person, umgicks med vem hon ville och förde sig på sitt eget vis.
Efter en tids resande i Frankrike (vilket är en oerhört intressant historia i sig, värd att förkovra sig inom i andra sammanhang än denna text) flyttade Kristina slutligen till Palazzo Riario – ett storslaget palats med stora trädgårdar – som också blev hennes hem för livet. Hennes tidigare samlingar av konstverk, skrifter, bibliotek, mynt och medaljer fortsatte hon växa och Palazzo Riario blev likt Stockholms slott några år tidigare en mötesplats för konst, vetenskap och vitterhet. Utöver Roms kardinaler fick hon många besök av Påven själv. Från hennes storhet inom vetenskapen grundade Kristina akademin Accademia reale som ännu finns kvar under namnet Accademia degli Arcadi. Roms kulturliv blev allt rikare till följd av Kristinas engagemang, vilket gett upphov till att kalla den kulturhistoriska tiden i Rom för just il seicento di Christina, Kristinas tid, vilket präglat Italien fram till våra dagar.
Efter en tids sjukdom avled Kristina Maria Alexandra år 1689 vid en ålder av 62 och med henne även ätten Vasa. Hennes minnesplatta i Peterskyrkan där hon ligger begraven pryder ett av hennes mest kända citat, som kanske också fångar hennes person som allra bäst:
Jag föddes fri, levde fri och ska dö frigjord.
Drottning Kristinas arv
I Kristinehamn har Drottning Kristinas arv levt vidare på diverse vis. Kristinadagen den 24 juli har åtskilliga år uppmärksammat stadens grundare och skapat sammanhang genom olika aktiviteter och evenemang. Hennes anlete pryder stadens vimplar över gatorna i centrum, en påminnelse för kristinehamnaren om hennes historiska roll. Hennes väsen besöker staden i form av historiska stadsvandringar och hennes tid i Italien har inspirerat kristinehamnarna till kulturella likväl gastronomiska upplevelser. Även stadsvapnet, Bojorten, från Kristinas tid har lämnat spår i Kristinehamn i form av kopian Christine af Bro – som också agerat sammansvärjande kraft för stadens invånare både under tiden då den seglade Vänern som nu under hennes restaurering. Självfallet lever Kristinas minne även kvar i stadens namn, i självaste stadssjälen.
Drottning Kristina har av eftervärlden betraktats som en av de största kungliga förrädarna genom den svenska historien – åtminstone fram tills historiografin under 1900-talet ändrade form. Abdikeringen och konverteringen anses vara brott hon begått mot både Sverige som kungadöme, hennes folk och mot Gud. När vi närmare studerar hennes liv, person, tankar och handlingar blir det för mig uppenbart att hon inte med moderna glasögon kan genomgå samma ovärdiga behandling som historien tidigare givit henne. Hon var en frigiven person, stark och resolut. Hon var intelligent, frispråkig och en skicklig politiker. Hon banade vägen för den svenska kungamaktens fortsatta starka positionering vilket var oerhört signifikant för tiden. Därtill var hon en ikon för kultur och vetenskap som präglat eftervärlden tills våra dagar. Hon agerade utefter vad hon ansåg vara moraliskt rätt, även fast detta spräckte hål på samtidens normer. På många sätt var hon en förebild för oss idag. Kristina visade att man bör vara nyfiken och intresserad. Hon visade att man bör stå upp för sig själv och vara sann mot ens person. Hon visade att man i vissa stunder i livet behöver göra uppoffringar. Hon visade att man i vissa stunder tvingas agera på sådant vis att omgivningen tror man gjort en orätt, även fast de kanske inte förstår det goda syftet. Trots att hon aldrig själv fick eller ville ha barn har Drottning Kristina sannerligen visat sig vara den urmoder kristinehamnaren, för att inte tala om svensken, kan blicka mot för vägledning, inspiration och mod. Vi lämnar Kristina med ett sista av hennes citat, som vi alla kan bära med oss när vi vandrar livets många vägar.
Den som går sin egen väg behöver ingen karta.
OBS.
Citaten i artikeln är hämtade från Weibull (Svenskt biografiskt lexikon) samt Stadsarkivet i Stockholm.